Kustskeppar´n - och annat "tjafs"...

Att ge sig ut på långsegling utan att ha ett riktigt "körkort" på båten finns ju liksom inte. Jag kom på det i somras när vi tog ett varv runt Åland. Tanken slog mig plötsligt mitt ute på Ålands hav i ganska krabb sjö att "Om Janne trillar i nu kan jag förmodligen varken reva seglen, få igång motorn, vända båten eller ännu mindre fiska upp honom..." Det kändes galet oansvarigt att bara segla med och inte ta något eget ansvar under resan (förutom huvudansvaret för matlagning, vill säga) och förlita sig på att kaptenen ombord fixar allt som har med själva seglingen att göra.

   Ansvarstanken fick gro ett tag, liksom Jannes tankar på en långseglats. I januari hade vi bestämt oss. Han började då att åka till Stockholm en kväll i veckan (ibland två) under 15 veckor, för att gå kurs hos oceanseglarna. Jag anmälde mig först till Båtförarbeviskursen direkt följd av Kustskepparen, här hemma i stan.
   Janne pendlade mellan "svalt intresserad" och "tindrande ögon" och de tindrade alldeles extra mycket  de kurstillfällen då de haft sjukvårdslära på agendan. "Jag har läst hela läkarlinjen på en kväll! Idag fick vi lära oss att diagnostisera alla tänkbara sjukdomar man kan få..." deklarerade han nöjt efter det första tillfället. Efter gång nummer två lät det "Nu kan jag både gipsa och sy! OM jag skulle bryta foten ute på stora havet och den pekar åt helt fel håll måste du dra i den, först rakt ut och sedan vrida den rätt igen!" Jag protesterade högljutt! "Det är ju DU som har gått kursen, inte jag!"

Jag har nu vid sju tillfällen (gånger tre timmar) försökt förstå mig på bäringar och strömtrianglar, avdrift och missvisning.
För att inte tala om radarreflektorer, AIS, Epirb och PLB. Tvärs, sjövägsregler och osäkerhetsområden. Lanternor, bojar och ljudsignaler. 

Jag trodde i min enfald att för att lära mig detta var det bara att gå dit och försöka fatta allt (eller tillräckligt mycket) på lektionstid utan att göra något hemma under veckan som följde, men då det hela tiden gicks igenom nya moment vid varje nästföljande lektion började jag snart tappa greppet... Ny på ordinarie jobbet och mitt egna företagande som extrajobb på kvällarna hemma gjorde sitt till. Jag hann, ville och orkade inte plugga mellan kurstillfällena!

"Kommer inte ihåg!" blev min känsla kring det mesta vi pratat om de senaste lektionerna och paniken började sakta sprida sig.

Nu är examinationen i morgon, själva kursen och den praktiska båtkörningen är redan överstökade. Fixar jag det här? Tveksamheten är stor och i mina mörkaste stunder har jag flera gånger tänkt att jag inte ska gå på någon jäkla examination, för jag kommer ändå inte att klara det i allafall. Hur kan man ens utsätta sig för denna stress och känsla av att ha en teflonhjärna, där ingenting verkar fastna?
   Helgen som gick hade jag avsatt helt för att plugga och räkna, men i torsdags förra veckan däckade jag i feber, hosta och huvudvärk, några dagar efter Janne. Tillsammans har vi nu legat nedbäddade i nästan en vecka och att plugga i detta tillstånd "med huvudet fullt av bomull" har för mig - ganska självskrivet! - inte gått så där lysande.
   Janne åkte till Stockholm igår och skrev sin första examination (av tre). Självklart gick det utmärkt, trots att även han kände lite oro inför den. Av tjugo som har gått hans kurs var det bara fem som kom och skrev, varav åtminstone en kuggade sig.
 
Men kanske finns det en chans för mig att lyckas ändå!? Och om inte, vet jag ju i allafall vad jag behöver plugga mer på.
Jag har efter mycket vånda nu äntligen kommit fram till att det är fegt att inte prova, så wish me luck - i morgon är det dags! ;O)